När jag trodde att jag fått min kropp att må bra, att jag äntligen hade fixat allting, så är det väll självklart att magen ska döda mig.

Igenting blir ju någonsin rätt.

I mångas ögon är allting helt okej, då verkar allting så bra och så perfekt.

Men om det inte är så då?
Om det inte alls är bra, men alla påstår att det borde vara det för att man har allt.

Behöver det då vara så? Behöver allting vara bra bara för att man har allting som man alltid drömt om?

När är det rätt och när är det fel?
När ska man ge upp och sluta försöka nå någonting som inte finns i samma värld som en själv? Och finns det något bra tillfälle att ge upp hoppet?

Ja, jag mår så otroligt bra idag.

Nu är jag en lycklig och en glad människa. Som jag alltid varit, som jag alltid ska vara.

Men det är självklart att jag fortfarande har dåliga dagar och känner ågest över sådant som har varit.

Att vissa saker påminner mer än andra.

Vissa sånger, vissa ord, vissa tankar och saker i vardagen.

Och det är klart att det är jobbigt, att man mår dåligt utav det, att man blir nere och drar ner sig själv ännu mer, bara för att man vet hur det kändes och hur jävla gärna man aldrig mer vill hamna där igen.

I sådana stunder tänker jag på det jag faktiskt klarade av det och att jag är en otroligt mycket starkare människa idag. 

Men det finns ändå dagar som jag tvivlar på mig själv.

Att jag kommer falla dit igen, jag är rädd helt enkelt.

Så otroligt rädd.

Nu är jag så tagen av alla tankar.

Hittar inga mer ord eller meningar. 

 The red jumpsuit apparatus - Face down

En låt som min fina pojkvän spelade upp för mig i veckan.

Totalt såld, den påminner mig om det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men ändå hur jävla stark jag var när jag ändå trotts alla odds tog mig där ifrån.

Får styrka och blir totalt ner tryct på samma gång, av en låt.

Helt sjukt

Jag söker orden som ska beröra och förmedla en känsla.

Jag vill hitta meningarna som lyfter upp och förklarar vad det är som jag känner.

Men jag hittar ingenting, jag hittar inte dom rätta orden, inte dom som skulle passa in just nu.

Jag vill bara kunna skriva ut allt nu, skriva så tårarna rinner och hjärtat bultar för att man inte klarar av mer.

Men jag hittar inte orden. Och jag vill, jag vill hitta dom, jag vill skriva dom.

Jag vill skriva en lång text om kärlek.

Men jag klarar inte av det, jag behöver min Tim för att hitta balansen.

Jag behöver honom.
Jag älskar honom.

Och jag vill inte vara utan honom.

Vad är det rätta just nu?


Jag ställer mig upp gång på gång.
Men vad tjänar det till när jag bara vill ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet?

Jag känner mig matt och trött.

Jag behöver energi och Tim.