Direktlänk till inlägg 28 september 2011
28/9
Min ord hittar inte klangen, mina ord kan inte beskriva det jag vill beskriva.
Men jag gör ett tappert försök ändå.
Den 10/9 denna månad hade min farbror varit död i ett år.
Ett år.
Orden och bokstäverna går inte riktigt att få in i huvudet. Det går inte att acceptera hur jag än gör.
Det känns helt enkelt fel.
Jag var på kyrko gården och skrev till honom. Berättade hur tiden utan honom hade varit. Att jag i sådan lång tid förnekade att han verkligen var död.
Jag skäms över mig själv att jag inte kommer ihåg hur hans röst låter eller hur hans beröning känns. Och det faktumet sårar och gör otroligt ont varje gång.
Men trots allt det, allt som hänt.
Så kommer jag hyllla dig och leva för dig och aldrig glömma bort dig.
Jag bär med dig i mitt hjärta Leif, Förevigt. Tills vi ses igen.
Min diabetes är knäpp och det börjar bli mörkt.
Det är jobbigt utan Tim.
Och jag gråter varje kväll för att till dagen efter ha nya krafter som jag ända knappt har.
Jag har ingen ork över.
Jag vill bara ha min Tim.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
