Direktlänk till inlägg 23 september 2011
23/9
Jag har nyss läst igenom några av mina gammla inlägg, från tiden då jag mådde så äckligt dåligt.
Läst igenom kommentarena och blivit totalt mållös.
Jag känner paniken och ångesten i bakhuvuvdet. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes, hur nere i skiten jag var.
Hur ont jag hade varje dag.
Hur rädd jag var för livet, att bli sårad och lämnad igen.
När jag läser igenom det, så kommer jag ihåg hur det kändes när jag skärde mig och vilken lättnade det var när jag såg blodet rinna ner från mina armar. Jag ser hur mina armar ser ut framför mig, totalt sönder skurna. Totalt förstörda. Och ärren är kvar, på pryder min arm. Och dom ärren består, och kommer bestå resten av mitt liv.
Jag blir illamående av mig själv när jag ser det, över hur äckligt dåligt jag faktiskt mådde. Över att det vart så, för hur det än är, skyller jag nog på mig själv. Över att jag inte kunde bli bättre, över att jag inte kunde göra andra val.
Jag kommer ihåg alla sömn lösa nätter, alla kväda skrik och ångest attacker.
Jag kommer ihåg hur maktlösheten tog över varje morgon när jag vaknade när jag hade lyckats sova några få minuter.
Jag kommer ihåg hur det kändes när kampen mot kroppen började.
För trots allt orkade jag inte, jag orkade inte kliva upp på morgonen, jag orkade inte prata, jag orkade inte med någonting men trots denna icke ork, gjorde jag allting.
Jag klev upp varje morgon och klagade aldrig, gick på skolan, gjorde det jag var tvungen och pratade inte mer än vad jag behövde, åkte hem, la mig på soffan och väntade. Väntade på att panik och ångest attackerna skulle komma. Föa allt jag gjorde, var att vänta.
Jag väntade på så mycket, väntade på att mamma skulle förstå mig.
På att pappa skulle älska mig.
På att någon skulle förstå hur äcklig dåligt jag mådde.
Jag väntade på förståelse, på hjälpen jag aldrig någonsin fick.
Väntade och väntade.
Jag gruvade mig varje natt för att gå upp och lägga mig i sängen.
För det vart alltid värre på nätterna, när ingen såg. När ingen lyssnade. Allt hände bakom stängda dörrar.
Det var jag nog med, att ingen fick se vad jag gjorde med mig själv.
Och även om jag skrev ut hur jag mådde på internett var det ingenting jämfört med hur det var i verkligheten.
Och jag jag var noga med att få alla att förstå att jag inte sökte uppmärksamhet.
Jag skrev för att få ut mig känslor som jag inte kunde prata med någon om. Jag ville inte ha argument, bara få ur mig skiten som jag kände.
Det var en sak jag gjorde för min egen skull, för att livet skulle bli lite lättare. För att jag skulle överleva en dag till, varje dag.
För att jag själv skulle orka med, eftersom att jag knappt gjorde det.
Men samtidigt var det ett rop på hjälp, ett tyst rop. Som kanske ingen riktigt uppfattade.
Jag gick på bup, barn och ungdoms psyk.
Jag pratade och fick hjälp.
Men inte den hjälp jag ville ha.
Jag ville ha någonting annat, men visste inte vad. Så jag vart frustresad varje gång jag var dit eftersom att dom inte förstod.
Eftersom att jag inte längre kände mig själv.
Vi pratade om medicinering och det ville jag ha. Men jag fick aldrig någon.
Han som jag pratade förstod mig, han var bra. Han hjälpte mig.
Jag fick ett förtroende utan för min egen familj och vänskaps krets. Någon som jag kunde prata med utan att få skuld känslor mot mina underbara vänner som var med mig hela vägen. För jag ville inte lägga min skit på dom, jag ville inte att dom skulle oroa sig.
Men det gjorde dom, varje dag.
Vad jag försöker komma fram till är att jag fick hjälp, bara inte nog mycket. Inte den sorts hjäp som jag skulle ha behövt.
Eftersom att allt jag hade i min näthinna var hur jag skulle ta mitt eget liv och hur jag skulle göra för att göra mig illa så mycket som möjligt för att känna en annan sorst smärta.
Men jag tror ingen riktigt förstod det, allafall inte dom vuxna.
Inte dom i min närhet, dom trodde det var tonåren.
Dom hade fel, det va inte tonåren. Det var en pyskisk sjukdom, deprission.
Eftersom jag hade ont hela tiden i hela kroppen var varje andetag och varje rörelse en ansträngning.
Jag vet inte vart smärtan kom ifrån eller vad som orsakade att jag hade så fruktansvärt ont.
Men det var en smärta som strålade i hela kroppen, som en kvin egg som var inne och grävde runt i kroppen och missade aldrig en fläck. Efter en tid blir man så frustrerad att man söker andra sätt för att känna någonting annat, en annan sorts smärta.
Jag hittade alla möjliga sätt, jag stasade blod ådrorna så jag tappade känseln i flera dagar. Drog igen lådor när händerna var i.
Skärde djupa skär sår. Några saker av allt jag kom på för att få känna någonting annan helt enkelt.
Och varje gång jag lyckades vart det en lättnad, jag hade inte glömt bort hur man upplevde känslor och andra smärtor. Jag ko fortfarande ihåg. Men bakslagen kom fort efter åt, när den känsla jag åstakommit försvann vart den "vanliga" smärtan tuden gånger värre. Och jag fick hitta nya och värre metoder varje gång.
Ångets attackerna och panik attackerna var en ren mardröm.
Jag ville bara skrika rakt ut, men det kom aldrig ut några ljud. Det var knäpp tyst.
Att inte ha kontroll över sin egen kropp var någonting jag fick uppleva många gånger.
Varje gång jag fick en ångest eller panik attack så skakade hela kroppen och jag grät oavbrutet, jag fick knappt någon luft och det gjorde så fruktansvärt jävla ont.
Varje natt, varje eviga natt.
Det hände på skolan, hemma, överallt.
Jag kunde aldrig veta, utan det kom som en vindpust, helt plötsligt.
Under 1 månad som jag aldrig någonting. Inte en sekund.
Alla tankar höll mig vaken,
Hur skulle jag gör?
Hur skulle det bli?
Varför är jag inte bättre?
Kan det inte bara sluta?
Jag vet att jag inte duger, men så här dåligt är jag väl ändå inte?
Kan ingen hjälpa mig?
JAG BEHÖVER HJÄLP.
Det var så det kändes, varje dag.
Jag behöver hjälp och jag vill dö.
Varje dag, samma två meningar varje dag.
I 2 års tid.
Såhär efteråt, inser jag vilken resa jag verkligen gjorde.
På egen hand, utan medicin eller inläggning på pysket. (Som det också var tal om antalet x gånger...)
Och jag är evigt tacksam alla som var med mig och stöttade mig under denna jävliga period. Alla som var vaken under nätterna, pratade sans med mig.
Alla som älskade mig, när jag inte älskade någonting.
Ni alla är guld värda och det är tack vare er som hoppet aldrig riktigt släcktes, trots att jag trodde det hade dött ut för länge länge sedan.
Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Alltid, det är en upplevelse och minnen som sitter fast bränd på näthinnan.
Tack för allt, ni är underbara.
Orden räcker inte till för att beskriva hur tacksam jag egentligen är. Men jag hoppas ni förstår, att utan er, mina älskade vänner, hade jag aldrig varit i livet nu.
Något av det starkaste och mest hemska är nog alla gånger jag försökt tagit mitt eget liv. För att få slut på mitt lidande.
Jag kommer så väl ihåg känslan och hur tårarna rann ner för kinderna.
Jag hittade ingen mening i livet, jag var en misslyckad unge utan någon framtid.
Det var så det kändes, rent för jävligt.
Känslan och rädslan kommer alltid vara kvar.
Saker som hände under vägen gång hjälpte inte heller till speciellt mycket, min älskade ängel Leif dog.
Och det som fick mig att tappa tron på människor. Jag känner känslan och rädslan än. Varje gång jag påminns av dig, dör jag inombords. Du gjorde illa mig. Och det förlåter jag dig aldrig för.
Du tog död på det lilla jag hade kvar av mig själv, det tog du och förstörde.
Jag gav dig allt och du tog allt utan att ge någonting bra tillbaka, du gav mig ett nytt helvete och du lät mig uppleva en värld jag aldrig ville sätt min fot i.
Men du slängde in mig, utan något skydd.
Jag kunde inte gömma mig, jag var naken och alla såg på. Du var orättvis och grym.
Du förstode det lilla hopp jag byggde upp. Det som jag orkade.
För i sådan lång tid var jag nere i ett bäck svart hål, jag famlade runt i mörkret. Jag hade ingenting att stödja mig mot. Jag var ensam i det mörkaste av det mörkaste.
Jag kunde inte nå någonstans, jag stod still tillsammans med mitt eget lidande.
Och det viste du så väl, du viste min historia. För jag berättade allt.
Du var tyst och drog musten ur mig.
Jag gav dig ett förtroende och du använde det mot mig, bröt mig ner.
För att hamna i hålet en gång till, ännu längre ner.
Jag litade på dig, det misstaget kommer aldrig hända igen.
Jag förlät dig för lätt, trodde på dig, för att du var den enda som jag ville vara med just då, du vart min trygghet.
Min vilo plats.
Jag trånade efter dig, när du lämnade mig.
Ända tills jag insåg vad du hade gjort med mig. Då väcktes någonting inom mig.
Osäkerhet.
Aldrig någonsin kommer jag ge dig min tid, aldrig någonsin se åt ditt håll.
För du kommer aldrig vara värd någonting mer än dig själv. Aldrig.
Jag ställde mot upp mot världen ännu en gång, räddare än någonsin.
Vågade inte ge mitt förtroende till någon ny. Vågade inte chansa.
Vågade inte leva.
Jag levde i skräck, och ingen visste om det.
För jag vart tyst. Jag teg.
Men sanningen är här, vitt på svart.
Jag mådde skit, men orkade inte byr mig. För vad spelade det för roll?
Ingen alls.
Länge bara var jag.
Åt
Sket
Skrattade som alla andra
Verkade må bra
det var min verklighet, ett långt tag.
Jag bara orkade inte ta tag i mig sjävl. Orkade inte be om hjälp. orkade inte bry mig.
Tills jag träffade min nuvarande pojkvän Tim.
Trots att det var en långt och jobbigt tid, innan det vart vi två.
Vi fick kämpa för att det skulle bli vi två. Vi båda fick ta skit.
Men efter mycket om och men vart det till slut vi. Och det är det bästa jag någonsin kämpat för i hela mitt liv.
Jag kände i hjärtat att jag kunde lita på honom, att jag kunde anförtro mig till honom utan att någonsin bli sårad. Och jag hade rätt.
Utan honom hade jag inte varit här idag, om jag hade fortsatt att bara vara hade det till slut gått för långt även där.
Jag hade dött.
Han hjälpte mig, genom att älska mig, att ta hand om mig, hålla mig i sin famn.
Jag är mer förälskad än vad jag någonsin kommer att bli, jag vet at jag har hittat min i livet. Jag vet att jag ska vara med honom. Jag vet att jag kommer dö med honom.
Jag älskar honom mer än allting i hela världen och är honom också evigt tacksam över allting han gjort för mig. För varje andetag han älskar mig.
För varje sekund han vill vara med mig.
Tack älsklig, du är mitt allt. Allt jag har och någonsin kommer vilja ha.
Och trots att mitt liv har varit ett helvete fram tills nu.
Så är jag stark nu och orkar leva nu.
Idag älskar jag livet och är glad att jag inte lät det gå så långt att jag tog mitt liv.
Idag är jag lyckligare än någonsin.
Och allt som hänt har bara stärkt mig, trots att det kommer tillbaka ibland och blir jobbigt.
Men det är sånt man får leva med, det är i allafall inte en daglig sak som förr.
Nu har jag lärt mig att våga leva och aldrig be om ursäkt för mig själv och vad jag känner.
Och ni som orkade läsa allting, tack för att ni orkade.
Tack för att ni gav mig eran tid, för att ni gav mig några av era minuter.
Tack alla. Tack.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
