Direktlänk till inlägg 18 september 2011
18/9
Ett tag sedan jag skrev här.
Mina tankar är röriga och jag får inte ner orden.
Den 10/9 var det ett helt år sedan min farbror dog.
Jag har inte smält det faktumet än, att det har gått ett år. Att jag förnekade i 8 månader att han inte var död, utan bara borta. För att hitta sig själv. Trots att han var 50 år, men det är aldrig försent att söka efter svar.
Men nu när jag äntligen har fått ner svart på vitt, har jag insett att han har varit död i 1 helt år.
Och trotts denna tid gråter mitt hjärta och saknaden sliter i bröstet.
Jag vill gråta över så mycket, över att jag aldrig kommer kunna hålla mina armar runt honom. Utan att han verkligen är borta, över att jag inte bor med min prins, över att jag tappat mitt skolhuvud och kan ingenting. Men jag har inga tårar.
Trotts att tårarna är slut känner jag mig så otroligt känslig mot allting.
Vad som helst skulle nu kunna få mig att gråta, utan trårar. Och jag vet inte varför.
Varför jag är så omtålig.
Det kan bero på vad jag har att vänta mig, vad jag vet att jag måste gå igenom.
Vinter, mörker utan solen.
En tuff och hårdperiod som drar mig neråt.
Och att veta att jag måste vara utan min Tim på veckorna gör det inte bättre.
Vintern som tar fram det jobbiga och dåliga igen. Alla mörka känslor som sakta äter upp en in ifrån.
Jag vill inte bo i sverige under vinter tid, jag vill fly. Långt bort. Där mörkret och stillheten inte når mig.
Dock att jag går emot det jag fruktar mest är jag nöjd med det mesta.
Om två månader har jag och min prins varit tillsammans i ett halv år. Herregud va tiden flyger förbi... Jag blir bara kärare och kärare för varje dag. Jag har hittat hem, äntligen.
Jag är nöjd, jag är lycklig, jag mår bra.
Jag känner mig hel med honom. Mitt allt, min dröm.
infect me with your love, and fill me with your poison.
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
