när orden fastnar i strupen och du inte får fram ett ljud.

tårka tårarna och ställ dig upp.

de kommer alltid en dag i morron.

Om man alltid orkade tänka så, skulle livet vara så mycke lättare. Allt skulle bli så mycke lättare, hela ens tillvaro.

Men när man fastanr, när allt står stilla. Inte ens lungorna rör sig i rätt takt. Då kan man inte, inte tänka och inte förstå.

Jag har sutte fast i snart två år, aldrig hittat ut.
Bara blundat, sprungit och chansat.
Jag antar att man gör så för att känna någonting annorlunda, någonting man inte känt på så länge, att man glömmer bort de till slut. Man vill bara ha en kort stund, man skulle ge sitt eget liv för att få känna en annan känsla, en skön känsla, en varm känsla som smeker alla sinnen.
Jag tror de är därför vi slutar känna efter, blundar och springer.

Jag har glömmer bort ibland hur de känns. Hur de känns inom mig hela tiden. Så jag fårgade mitt älskade hjärta, som lever i samma levande helvete.
Svartet är nog åt de här hållet odra grant ; Ibland känner man sig så tom. Som att ingenting har betydelse. Spelar liksom ingen roll vad som händer med en. Ibland gör allt bara så fruktansvärt ont. Som att någon skär i hela kroppen. Det gör ont att andas. Och man gråter hela tiden. Och ångesten som fräter innefrån.

Och de är exakt så de är, varje dag.
Men om man lever i de nog länge, märkar man ingen skillnad. De blir en vardag, som man inte hittar ut ur.
Man vet inte hur man gör, för de finns inget annat liv, än de man lever.
De liv man inte vill leva, är de ända man klara av att leva.

och de gö en så frustrerad, för man vill orka med. man vill orka dra sig själv upp ur skiten. Men allt tar emot, man vill inte. Man vill bara lägga sig ner att dö.
För man orkar inte, orkar inte med livet.
Man blir en svag människa, som inte orkar hålla försvaret uppe, utan man tappar allt som skyddade en, till sist står man där blottad, alla kan se ens sår som blöder, alla kan se ens svagheter. Och man ligger bara där, ligger och blundar.
Fast man bara vill skrika ut, dra ihop allt och skydda sig själv igen.
Men problemet är, man orkar inte skydda sig själv emot sig själv. Manfaller offer för sig själv. För de monster man blitt, de monster livet gjorde en till. Och de alla andra, plus sig själv hjälpte till med.

Jag vill inte leva om allt ska vara så här, jag vill inte de.
Och jag kan säga rätt ut, att jag inte vill mer.
Jag har inte viljat på så länge, att jag inte kommer ihåg hur man gör.

Man blir en gående maskin. Som är inställd på att le, låsas.
En inställning som man inte kan ändra.

Jag hittar ingen anledning att leva .
När allt ska vara så jävla jobbigt.
När de är en utmaning att dra ett andetag, att de gör så fruktansvärt ont att gör en sak, man måste göra för att leva, för att fungera.  Att de gör ont, att dra ett andetag, ett enda jävla andetag.
Att ligga vaken nätterna i ända och tänka på allt, gråta sig till sömns för att slippa smärtan.
Vaknar och den kommer som ett slag i magen.
Smärtan är någontins som består intakt. Den går inte att rubba, den lever sitt egna liv. I mig. I min kropp.
De skrämmer mig, att vara försvarslös emot sig själv.

Jag skär mig inte, men jag gjorde de.
Jag vet inte hur många gånger jag har stuue med kniven och bara viljat kört ner den i armen och dra, känna en annan sorts smärta, se blod rinna.

I mitt liv är man inte emo för att man skär sig, men i nästan alla andras. Då är man ett jävla emo bara för att man har en speciell stil är lite blek och använder svarta kläder. jag menar snälla? vart fan är sammhället påväg åt för håll?
Lära om, lära rätt..
De ni ser är sår, sår som vi förosakar själv. Saker som vi väljer att göra emot oss själva. Jag gjorde de speciellt för att få ut någonting, ilska kanske. Eller bara för att få känna en annan smärta. Se sitt blod rinna, de blod som rinner i en kropp man inte vill leva i. En sorts befrielse, kanske för att göra sår på utsidan för att glömma alla sår på insidan som ständigt blöder och gör ont, som man inte kan komma åt själv ens.
För dom ser inte ni, ni vet kanske inte ens att dom finns där.
Men dom växer, tills slut finns de inga små sår, de finns bara ett gigantiskt stort blödande sår där allt samlas, blöder och gör ont. De hugger som till i bröstet.
en smärta som man bara vill slita ut, jag vet inte hur många gånger jag har vart ensam, och bara gråte för att de gör så ont inombords, man vet inte vart man ska ta vägen. Och alla gånger, slutar alltid med att jag skriker rakt ut, av ren smärta.
Alla gånger jag bara har viljat slitigt upp bröstkorgen och slita ut allting.

Och den ångest som man får av allt man bär på, blir bara värre. De känns som när man sätter på ett lock på en burk ungefär, all luft tar slut och man vill bara skrika, men får inte fram ett ord. Man kurar ihop sig och gömmer sig för sig själv, lugnar ner sig själv genom att gråta. För man gråter, fast de inte finns tårar kvar. Man skriker fast de inte finns skrik kvar.

De jag lever i, kallar inte jag liv. Jag kallar de helvete.
jag har aldrig tappat tron på livet så mycke som nu, för vad finns de mer att hämta än skit?
jag orkar helt enkelt inte med.

Korten på bordet, jag orkar inte med mer. Jag vill inte ängna mer tid åt livet, jag vill bara kuna sluta mina ögon och känna absolut ingenting. Få ett slut, på någonting jag aldrig bad om.


jag ville bara få de alla andra verkar ha fått.
är de för mycke begärt?


- ronjaandersson, de fräter sönder inom mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...