när orken är som bort blåst men du har en miljon saker du vet att du måste ta tag i. börja med dig själv.

jag har inte skrivigt på länge, jag har inte haft ork, ingen lust och ingenting att skriva om.
men nu har jag, en hel livs tid att skriva om känns de som.
vet bara inte vart jag ska börja, för de är ju lika deprimerande vart jag än börjar. 

jag tror jag glömmer bort vad som händer ibland, gömmer mig. för att slippa känna.
för de är de jag är rädd för, att känna.
jag sitter med gråten i halsen, tårarna brännande bakom ögon vrån. De har inte vart så här när jag skriver sen den allra värsta tiden. Men efter allt nu, så kan man inte låta bli att bara tappa allt igen. Man tappar ut allting på baken som man i förskräckelse skrapade ihop och sprang iväg förra gången man tappade ut dom. För de va ens liv man tappade ut, känslor, sår, smärta, rubbet. Låg där framför era fötter, och jag stod naken utan försvar.
Men med tiden försvarade man sig med tystand, man slutade prata. Man stängde in sig. Man stängde in sig i sig själv, för att slippa visa vem man blivigt, Bara för att allting vart för mycke.

Om man är rädd för att falla tillbaka? Om man alltid tittar sig bakom axeln efter någonting som bara en själv ser kommer.
Självklart.

efter att ha varte sjuk i tre veckor, utan att kunna prata, har man en hel del tid över till att tänka.
Tänka alldeles för mycke vissa gånger, eller vissa. De blir alldeles för mycke för mig, för jag påminns. För jag kna inte tänka på vanliga saker som, undra hur mycke jag kommer efter i skolan nu, undra vad dom gör på skolan nu, undra de och undra de. Jag klarar inte av de, utan för mig blir de mer om mig själv, mina känslor, livet och döden.
Standarden för mig, alltså..

men de är svårt att komma ifrån någonting som är ens vardag, eller har vart en längre tid.
Jag vet inte hur man kommer ur de om jag ska vara helt ärlig, jag vet inte hur man gör. Vet inte hur man beter sig i den frågan.

för vad får oss att fassna i de beroende vi sitter fast i?
För de är väl ett slags beroende att vara rädd för att känna?
Men ändå, så är de det ända vi gör, att känna.
De gör jag. Känner.
Den smärta som grott sig fast, den känner jag.
Den sorg som ligger som en tjock dimma som inte lättar, den känner jag.
Den tunghet allt har, den känner jag.
Vi inbillar oss, att om vi stänger av. Då känner vi mindre, näst intill ingenting. men de är fel, Vi känner mer.
Känslorna har mer plats att spela på om vi stänger av.

Därför jag sover dåligt på nätterna, för då gör jag ingenting.
Då har alla tankar en chans att komma till ytan och visa sig, påminna mig och ge mig en sömn lös natt.

Jag trodde aldrig att de skulle vara så pass jobbigt att mista någon, jag vet att de är jobbigt.
men förstog aldrig hur jobbigt tills du dog.
Hur känslan av tomhet sköljer över en som en kall dusch.
Hur de känns som hjärtat slits ut ur kroppen flera gånger om, smärtan blir alldeles for stor att hantera.
De gör ingenting av allt annat jag känner mycke bättre, de drog ner mig djup.
Att veta att jag aldrig kommer se dig, aldrig kommer höra din röst, aldrig se lyckan spira ut ur ögonen på dig, de är för mycke för att hantera.
Att fortfarande ha kvar bilden av ditt leende i huvet bränner som salt i ett öppet pumpande sår.
Höra din röst i huvet, som lungnar ner mig.
Veta att jag aldrig kommer få höra dom orden, den rösten eller uppleva den blicken. De finns bara inte.
De kan inte vara sant, de är så långt ifrån verkligheten.
Men de här är verkligenheten, människor dör.
Dina närmaste dör.
Vi föds, vi lever, vi dör.
men du skulle inte ha dött, de va inte din tid, inte 59 år gammal.
Saknaden av dig bränner sönder inombords på mig.
hoppas du har de bra.

vila i frid älskade farbro, Leif Backlund.
du va hela min värld.


- ronjaandersson, hjärtat utslitet.

 

Någon

30 september 2010 17:51

Du är så stark, (L)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...