Direktlänk till inlägg 6 juli 2010
6/7
om smärta och svek.
hoppas gör alla människor, alla vill ha någonting att hoppas på, någonting som man så gärna vill ska hända, man lever till slut i en fantasi värld. som man inte kommer ur.
jag är upp vuxen på falska förhoppningar och svek i massor.
jag vart lämnad av min pappa.
vi flytta ifrån han när jag va 3 månader gammal.
men han lovade att vara en del av mitt liv, vara en del av mig.
han stack ifrån mig och kom aldrig tillbax.
hur förklarar man för en fem åring att dens pappa stack ifrån en? hur hanterar man en sån situation?
jag vet inte alls hur min mamma gjorde, jag kommer inte ens ihåg va hon sa om de när jag fråga.
Ett tag när jag gick runt i förskolan trodde jag att min pappa va död. Kommer ihåg som att de va igår hur ledsen jag vart när någon nämde sin pappa. Jag kunde gråta i timmar för de.
sen en dag, stod han där utan för våran gård.
några dagar innan jag skulle utomlands.
Kom ihåg hur jag satt och gissade i bilen på väg hem i från föris. De va min pappa som stod där, min pappa och ingen annan.
kom ihåg hur magisk kramen va som jag fick utav han, jag ser än idag hur han rullar tobaken till en cigg, känner fortfarande lukten av han.
jag såg han i två timmar, han lovade att ringa, hälsa på och hålla kontakten.
fem år senare hade jag inte hört en pip ifrån han, när jag fick ett packet på posten.
De va till min födelsedag som jag skulle ha om några dagar.
de va några godis påsar, en barbie docka, grattis kort och ett kuvär. De va en bild på han och en häst.
de va allt. jag tänkte inte så mycke på de då.
jag va alldeles för glad för att tänka då. ( Och man tänker väl inte som man gör nu som när man bara är nio år.)
jag menar min glädje va ultimal, min pappa kom ihåg när jag fyller år. De va den bästa present man någonsin kunnat önskat sig. Min pappa kommer ihåg mig.
men nu så här i efterhand undrar jag varför jag inte fick ett brev med någon sorts förklaring i.
idag inser jag hur mycke han sårat mig och utsaätt mig för, igenom att inte finnas där..
de vart lika tyst som förut, man nu va jag äldre. jag va tolv.
de har alltså gått fyra år..
är de inte dags att ta saken i egna händer?
jo, de va dags för väldigt väldigt länge sen.
jag ringde, skicka brev, prata med hans syskon.
jag kämpade helt på egen hand.
För att få kontakt med min pappa.
till slut ringde han upp, vi pratade i timmar.
Vi grät och han lovade att höra av sig.
de va riktigt bull snack de..
jag hörde inte av han på ett halv år.
jag började förtså att de mamma sa om han va sant.
för jag har alltid förvarat min pappa.
aldrig lyssnat på mamma, ville inte tro på att de hon sa va sant. de va ju min pappa de handlade om.
till slut kom han upp för att träffa mig.
de va stelt. aldrig vart med om värre, men jag fick ju faktiskt träffa han, de va ju de som va de viktigaste.
de höll i sig, sen vart de tyst.
i år, åkte jag oh saga upp till han i vännäs.
de va de bästa som hänt i mitt liv tror jag, jag fick vara med min pappa och täffa mina kusiner.
vi spenderade mest den resan i bil, men de va bra ändå.
jag ler mycke annars, men jga har aldrigt lett åt att någon är tyst. för där njöt jag. Jag va hos min pappa.
ni förtsår nog inte va de här har att göra med smärta och svek.
men saken är den att han, svek mig.
svikit mig nästan hela mitt liv.
jag är bara en tjej med en mamma.
min pappa har aldrig funnits med i bilden, min pappa har aldrig vart på ett föräldra möte.
ingenting.
Och just att veta att de va han som länmade mig, de är de som gör ondast.
för man undrar om de är ens fel, om man är en sån dåligt person. Man känner sig så jävla usel. En del av en är helt nerdränk i smärta.
under alla år, under alla dessa år..
men alla kommer till en punkt då de brister.
jag har inte komme dit än, men jag är på god väg.
visst att jag haft andra "pappor" i mitt liv..
men är de verkligen samma sak? kan man ersätta en annan människa emot en annan?
nej. och de vet jag.
alla gånger jag försökt glömt bort han, inte vilja veta vem de har vart. Alla gånger jag önskat att jag inte tog upp kontakten med han.
För är de verkligen värt all smärta och allt svek som jag har fått? Är de värt att han bara hör av sig någon gång ibland, då jag har sakt att jag behöver han, nu. - och inte sen.
Jag själv tror faktiskt inte ett dugg på att de är värt de, alla tårar som runnit för han, utan att han kan se dom.
all smärta som jag har haft och har, de är någonting han aldrig kommer förstå.
allt svek, de tror jag inte att han vill se själv att han gjort.
de gör så ont att skriva om, att man inte tror att de är värt de.
allt jag gjort, bort kastat.
jag önskar att vi kunde börja om, att allt va bra.
att de va jag, pappa och mamma.
vi i en familj.
men då undrar man ju samtidigt om jag skulle vara samma person idag om de hade vart så.
de som jag mest tänker på, kommer mina sår som du gjorde någonsin läka?
känner mig så patetisk här där jag sitter oh gråter över de här, men grejejn är den. De här är jag, mitt liv.
de är inte så jävla perfekt, de är ganska ovärt igentligen när jag tänker efter..
jag orkar inte bli sårad från mer håll, men sanningen är nog att jag tror alla blir små sårade varje dag.
att jag blir små sårad varje dag.
att du blir små sårad varje dag.
jag hoppas att du vet att jag inte klarar av att bli sårad efter de vi gjort. De va du som tog inisiativet, de va du.
såra mig inte nu.
kär kan jag inte kalla mig själv. jag är nog mer glad i dig.
ifrån glad till kär, från kär till förälskad.
krossa mig inte nu, för de är mer än va jag klarar av.
visa mig först, känner efter sen.
smärta har så många olika andsikten, här har du ett av dom.
- ronja
Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning. Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt. ...
kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...
så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....
ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...
magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...
