ronja heter jagm hej oh hallå.

jag ska berätta lite om mitt liv, min situation.

fast ni vet ju redan de.

bad day, de är väl ett enkelt uttryck om man ska försklara mina dagar.

men även dom dåliga dagarna är ett täcken på stryka, jag hänger kvar på min sida av alla liv, mot villigt. men jag hänger med.

och jag tror de är styrka som får en att vilja se mer, känna mer.

men jag tror även att vi leker lite med livet, vi testar våra gränser.

de gör jag iallfall, eller ja jag gjorde.

jag hade/har en period i mitt liv, där jag helt enklet slutade ta mina spruter. Inte bara för att utmana ödet utan för att jag mådde dårligt redan då. Mitt liv började sakta men säker gå ner åt då.
utan att de märktes eller kändes, för jag va ju fortfarande samma

glada positiva tjej som tog allt men en klack spark.

men va de någon som frågade mig hur de va ?
hur de är att få diabetes som 12 åring ?

hur de kändes i mitt hjärta?
nej, inte en jävel. absolut ingen frågade.

jag tänkte väl inte så jävla mycke på de då, men nu..

alla mina nätter dagar, jag tänker mest på hur jävligt livet är, att de inte finns någon meing att leva, att livet bara gör ont oh är ett evigt straff, självmord och att ingen frågade.

Allt äter upp min inifårn. såret växer, blöder och förstör.

de är konstigt hur en människa med världens bästa liv kan bli så förstörd. Som bara vill bort från allt, som vill dö.

Hon som alltid vart rädd för att dö, ha sett döden i vit ögat mer än en gång. Hon som alltid peppade andra att fortsatta, behöver nu peppning från andra.

hon som alltid tänkte ljust om allt, tänker bara mörkt, ser bara mörkt. att livet igentligen kan få en sån vändning, en vändning som i vissa fall är livs hotande. hur dramatiskt de än låter.

så är de faktiskt de, i de hära fallet.

men tillbax till min underbara diabetes...

just de att ingen frågade, att dom säger att dom brydde sig.

men ändå inte frågade.

va är dom rädd för? dom frågade ju ändå om allt annat fucking shit, vad jag fick äta, va som va bra oh dåligt,  om min medicin, när jag skulle äta, osv.

men inegn jävel frågade om hur de va, hur de igentligen va.

alla tog ju så förgivet att de va ju hur bra som hellst,  en sjukdom hit eller dit spelar väl ingen roll.

men tänk för att de gör de.

ingen frågar mig än i dag hur de är att ha diabetes.

dom flesta tror väl att den är ofarlig, kan man gämföra den med cancer?

 man kan dö av båda två.- jag kom ihåg, direkt när jag trårna slutade rinna, frågade jag läkarn : kan man dö av diabets?
han svarade bara ja, sen ingenting mer.

varför bli läkare om man inte har någon som hellst medkännsla?

jag ser inte vitsen med de?

han måste väl fattat att jag är rädd, jag kan dö.

jag kan verkligen dö.

men ändå frågar ingen mig hur mycke diabetesen förstörde mitt liv,

hur jävla ont de gör att veta, de här är någonting jag måste leva med resten av mitt liv, de är någonting som jag måste acceptera.

jag hatar att vara sjuk. på alla sätt.

varför är de så svårt att fråga, : ronja, hur är de att ha diabetes ?

och om någon helt plötslig frågar mig, ronja hur är de att ha diabetes?
DRA ÅT HELVETE.

fucking jävla äckel.

varför börja bry sig efter att ha läst va jag skriver om?

när ni hade kunna gjort de såå långt tidigare.

Nää, fyfan.

fick för någon dag sen klart för mig att jag är psykiskt sjuk..
där släppte de, jag är sjuk, jag är sjuk, jag är sjuk på riktigt.

där släppte allt, jag grät som jag aldrigt gjort de.

jag har inte gråte på en månad, en hel månad.- för vad gör tårarna för skillnad? ångesten är ju kvar ändå, depritionen är ju kvar är då, självmordstankarna är ju kvar ändå.

så varför gråta. men nu, jag är psykiskt sjuk,  synen på mig själv.

kommer de gå bort?
kommer jag alltid vara de?

frågorna är massvisa.

nu vill jag bara DÖ.

försvinna, vad finns de för mening ?

nej jusstee.

ingen alls.

hej jag heter ronja oh jag är psykisktsjuk.

hoppas du gillar psykskador.

livet är ett jävla straff som jag alltid sakt.

och ni, bara för att jag gör glada gubbar, ler, skrattar, behöver de betyda att de är äkta? att de är bra nu?

Jag vill bara få er att förstå.

men de komemr ni aldrig göra.

så varför ens skriva?

1/1.- älskling, du är mitt allt.

- straffad av sig själv..ronja.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tankar svävar vidare, snurrar, runt runt. I ingen egentlig ordning.  Förvirring. Klump i halsen. Magen gör ont. Tvivlet brinner i halsen. Men samtdigt så jävla lycklig och stolt.  ...

kärlek. Den har vi alla upplevt, känt. På olika sätt och vis. Kärlek är olika för alla, alla vill ha och längtar efter olika saker. Jag vill uttrycka mig men hittar inga ord. Vet inte varför, men varje gång jag ser p.s i love you översvämmas jag av k...

så många dagar över det nya året. 20 dagar. Jag undrar om detta år kommer bli helt utan dig? Kommer du finnas med? Eller kommer du vara skuggan i mitt liv som så många gånger förr, som hela mitt liv. Snart har jag vandrat på jorden i 20 snurr. 20 år....

ensamhet. Den som vi alla har känt, den som vi alla gråtit till, den som vi alla känner brinner i bröstet. Men hur blir det när ensamhet blir ditt enda val? När du står ensam, fast du trodde folk höll dig om ryggen? När ensamheten blir ett osjälvvalt...

   magen knyter sig av ovissheten. Jag vet att jag inte finns hos dig, och jag verkst aldrig bli nöjd. För nu gör det ont att du inte hört av dig, men hade du - så hade jag känt mig förbannad. För vem gav dig rätten att komma och gå som du vill? Ve...